Amir -min ängel

Den 4/11-04 testade jag postivit!! Jag var gravid!! Det var planerat så hela familjen vart väldigt glad. Jag berättade det för T också eftersom han väntat så länge på att få ett syskon så ville jag berätta den goda nyheten för honom och kunde helt enkelt inte hålla mig! Eftersom min son visste om detta så spreds sig nyheten ganska snabbt! Graviditeten var min bästa någonsin, jag mådde jättebra under hela tiden och det gjorde Amir också. Under ultraljuden som vi gjorde så fick vi reda på att det var en liten pojke i magen! Vi bestämde oss för att det var en liten Amir, hade han varit en tjej hade han hetat Amira! Det var väldigt många i vår närhet som även de väntade barn blandat en av mina bästa kompisar Therese . Så allt var tipp topp och jag var verkligen lycklig. Allt hade gått som jag planerat........

Vi gjorde i ordning allt här hemma i god tid eftersom tanken på att även Amir skulle komma för tidigt ( så som vår förstfödda) fanns, så sängen var ihopskruvad och ny bäddad. Lite kläder inköpta, inte mycket bara en supersöt pyamas och en joggingdress. Vagnen var också köpt och hämtad. Allt var liksom färdigt! Vi bara längtade.....

Men den 29/6-05 förändrades mitt liv totalt. Jag vaknade på morgonen och kände mig konstigt nog relativt utsövd. Hade inte vaknat av Amirs sparkar så som jag brukade varje morgon vid typ fem tiden. Tänkte inte mycket mer på det utan såg istället att klockan var alldeles för mycket och att vi var tvungna att stressa till dagis för kl 8.30 hade jag tid hos mödravården och sen skulle jag träffa mamma i skärholmen. Vi skulle gå och titta på saker till Amir. Lämnar Tareq på dagis och han kramar som vanligt magen hejdå!!

På mödravården träffar jag inte Helene som jag brukar för hon hade semester. Börjar med att väga mig och mäta magen, allt ser bra ut. Sen ska vi lyssna på hjärtljuden. Hon hittar inga..........Tar in en annan barnmorska hon hittar heller inga. Jag får panik och vill bara därifrån. Hon säger att jag måste åka in till Huddinge. Ringer min man, som tur var jobbar i skärholmen. Är helt chockad.... Ringer min mamma.... Vi tar bilen till Huddinge... Skriker och gråter i bilen. Ali försöker trösta mig och intalar sig själv att allt är lugnt det är ingen fara.. Vi kommer fram till förlossningen, ringer på. En barnmorska kommer vi går in i ett rum. De kommer med ctg. Får in min puls, mamma får upp hoppet, men inte jag.. Sen kommer en läkare och tittar med ultraljud. Säger: Tyvärr bebisen är död. Tyckte att hon sa det så okänsligt, ville bara slå ihjäl henne. Hur fan vågar hon säga att min bebis är död!!! Det är fel, förstår hon väl! Det ska inte gå till så här! Ali släpper min hand och sjunker ner på golvet.....gråter.... Jag skriker: Ta ut den ni måste snitta mig och ta ut honom. Jag ville bara därifrån och få komma till T. Min tröst... Läkaren säger att de inte kommer att snitta mig, jag måste föda ut honom normalt.... Jag tror att hon är helt galen! Jag vill att de ska ta ut honom och försöka åter uppliva honom, men de säger att det är försent..

Vi får komma in i ett vanligt rum för att lägga oss och vila. Alis bror kommer... Jag ringer Åsa och berättar att jag inte kan hämta hennes barn på dagis som det var tänkt. Therese ringer min mobil. Hon har ingen aning om vad som hänt. Hon får prata med mamma. Jag är helt kall, visar inga känslor. Vill bara därifrån, vill vakna upp ur denna mardröm.. Men jag vaknar inte... Vi försöker ta ett fostervattenprov men det finns för lite vatten..Kuratorn kommer.. Kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag tror det var om att vi inte vill obdubcera och att vi ville att det skulle vara en muslimskk begravning. Det enda som kommer göras är att de kommer att ta ett blodprov i från Amir och ett ifrån mig.
Vi får åka hem och ska komma tillbaka dagen efter för igångsättning. Får tabletter som ska påbörja det hela. Känslan av att åka hem med en död bebis i magen är obeskrivlig. Ali hämtar T på dagis. Vi gråter alla tillsammans i sängen hemma. Stänger in mig i sovrummet...

Nästa dag åker vi till sjukhuset för att föda Amir. Jag vill inte ha någon annan smärtlindring än lustgas. Jag ville att allt skulle vara som jag planerat det. Förlossningen går bra men det lite jobbigt eftersom Amir låg i säte. Det är väldigt jobbigt för min man. Eftersom detta är hans första förlossning som han är med på. Han var sorgligt nog inte med på T och vi hade ironiskt nog verkligen sett framemot denna.
Under hela förlossningen har både jag och min man hoppet kvar... Han kanske lever.. han kanske faktiskt skriker.... det sista som dör är hoppet...hade nog inte klarat förlossnigen annars.....

Den 1/7 ca kl 01.24 föddes Amir. Han skriker inte.... Jag fick upp honom på magen precis som jag planerat det och han var så fin. Han är så lik sin storebror fast han har lite ljusare färger. Han är så stor också! Han vägde 2885 gr och var 51 cm lång! Större än storebror....Vi bara gråter...... Ali klipper navelsträngen..... Vi har kvar Amir hos oss under natten. Han ligger i emellan oss när vi sover, och vi sover faktiskt. Helt utmattade. Nästa dag kom T och hälsade på sin lillebror. Mormor, morfar, morbror, farbror, Malin och Therese kom också.

Vi åkte hem men åkte tillbaka till Amir flera gånger innan han begravdes den 5/7-05. Tack alla ni som var med under begravningen och ni som fanns där för oss under denna svåra tid. Kommer alltid att minnas ert stöd!

Efter begravningen så mådde både jag och min man väldigt dåligt. Vi bestämde oss för att åka till Jordaninen, bara komma bort och inte behöva träffa alla människor. Vi var där i en månad, vilket var jätteskönt och väldigt behövligt för oss som familj. Vår son fick ha det bra med människor som kunde ge honom all den uppmärksamhet som han behövde och vi som föräldrar då inte orkade ge honom.

Efter Amir så mådde jag väldigt dåligt. Jag kände mig som världens sämsta mamma, kvinna, fru m.m. La skulden på mig själv. Varför märkte jag inte att något var fel varför, varför, varför...... Tyckte att min man borde hata mig m.m. Jag var hemsk mot alla men mest mot mig själv. Jag stängde in mig. Jag ville helst inte träffa så många människor samtidigt som jag var rädd för att vara ensam. Jag hatade alla barnvagnar på stan, alla gravida. En annan sak som jag kommer ihåg att jag tyckte var väldigt jobbig var att livet verkade liksom rulla på för alla andra. Alla fortsatte med sin liv som om inget hade hänt. Medan vårt liv bara hade stannat. Ville bara skrika, ni kan inte bara fortsätta att leva mitt barn har dött!!! Men tillslut börjar man själv inse att livet faktiskt inte stannade och att man måste fortsätta....

Det var inte förrens vi fick något slags svar på varför Amir kunde gått bort som jag kunde börja försöka acceptera och gå vidare. Amir hade bakterier i sitt blod, hjärtblod. Bakterier som i största sannolikhet gjort honom sjuk och dött. Det förloppet går oftast väldig fort och man vet inte varför eller hur bakterierna kommit dit. Då de inte hittade några liknande bakterier hos mig. Förloppet från det att bakterierna kommit tills dess att han dog skulle tydligen kunnat gått så fort som 24 timmar. Hade man mot förmodan märkt att något var fel och lyckats ta ut honom så skulle han ändå inte klarats sig.

Detta tyckte jag kändes bra på något sätt. Det kändes bra att veta att jag inte kunde ha gjort något åt det eller att det inte skulle blivit annorlunda även om vi lyckades få ut honom tidigare. Hans tid var tyvärr slut. Han skulle till himmelen och bli vår ängel. Jag utvecklade min tro till gud och konverterade till Islam. Har sen dess kännt mig väldigt nära Amir och vet att vi ses igen! Längtar....