När T kom till världen!

I oktober 1999 testade jag positivt. Jag var gravid, helt galet!! Precis fyllda nitton år och färdig från gymnasiet. Jobbade på Mc Donalds och jag och min man hade varit gifta i 10 månader. Jag vart väldigt chockad! Trodde inte att det skulle gå så fort att bli med barn men det gjorde det tydligen för oss! Min man blev jätteglad och ringde sin familj medan jag fortfarande satt och tittade på gravtestet. Vi flyttade till vår första egna lägenhet i dec 1999. Jag jobbade på tills jag blev sjukskriven i sjätte månaden sen fick jag havandeskapspenning. Denna graviditet var problemfri mådde jättebra hela tiden och jag hade aldrig tankar på att något skulle gå fel. Skönt sånt, levde i någon sorts drömvärld, tills i sjätte månaden då min man blev hemskickad till sitt hemland. Detta är i sig en lång historia men kontentan av den är att migrationsverket hade gjort ett misstag och vi fick sota för det!! Han skulle tidigast komma hem om tre månader sa dem och de kunde dröja upp till sex månader eller ett år! Jag blev rädd och orolig, skulle jag behöva gå igenom allt detta själv. Den sista delen av graviditeten fokuserades på att försöka få hem min man i tid till förlossningen. Mamma och pappa fick göra häst jobbet, skulle aldrig klarat detta utan dem. Är så tacksam för all deras hjälp. De fick ringa till allt och alla, skriva brev m.m. för jag orkade inte ta i tag i allt. Det finns så många otroligt elaka människor som jobbar på migrationsverket och utlänningsnämnden. De hade ingen respekt alls...
Den 17 juni kl ca 23 på kvällen så gick jag på toa. När jag gjort det jag skulle och ställde mig upp så började det att rinna vätska ner längs mitt ben. Jag tänkte, hallå vad händer kan jag inte kontrollera mina behov!? Försökte att knipa men det hjälpte inte. Det var vattnet som gick!! Lite väl tidigt tyckte jag, var bara i vecka 35+4. Ringde nog mamma först och hon sa åt mig att ringa förlossningen. Kom inte fram till det sjukhus som m ligger närmast för de svarade inte. Ringde nästa och de sa att jag skulle komma in men att det inte var jättebråttom om vattnet var klart, vilket det var. Sen ringe jag min man som blev en del orolig!! Eftersom det var lördag så var det inte det allra lättaste att få tag på en taxi! Så mamma fick ta en ifrån ringvägen och åka ut och hämta mig och sen köra hela vägen tillbaka igen. Vattnet sipprade hela tiden så jag fick sitta på handduk och tidningar i bilen.
Väl framme på sjukhuset så fick jag ligga i ett rum på förlossningen uder natten i väntan på att det hela skulle komma igång. Men det gjorde det inte. Så på söndag blev jag uppflyttad till bb och fick ligga där istället. Det var tråkigt och oroligt att ligga och vänta men de vill vänta så länge de kunde på att värkarna skulle komma igång av sig själva. Sysselsatte mig med att prata med min man i telefon och fylla i papper som skulle skickas till svenska ambasaden i jordanien.
Den 20 juni så bestämdes det att jag skulle sättas igång! Mamma var med mig. Jag har inget mina av att jag var speciellt rädd eller nervös. Förlossning gick bra, jag älskar att föda barn! Jag stod upp väldigt mycket och gick runt. Jag tog bara syrgas som bedövning, ville inte ha något annat förrens i slutet då jag fick väldigt ont. Men då sa min barnmorska att de kunde ge det till mig men då skulle förmodligen förlossingen stanna av lite och det skulle ta ännu längre tid och det ville jag inte så jag körde på. När krystningsvärkarna kom så blev det mycket lättare. När man fick hjälpa till själv liksom. Krystade i typ 20 minuter sen kl 4.04 på morgonen den 21 juni 2000 föddes vår son! Det var så fint. Morgonsolen lyste in och det var så vackert. Han vägde 2740 och var 47 cm lång. Han var världens finaste. Han skrek inte när han kom så de tog iväg honom på än gång och stimulerade honom och tvättade av honom. Jag var helt slut men så stolt. Jag klarade det! Kommer jag ihåg att jag sa! Jag hann aldrig bli rädd när de gick i väg med honom, förstod nog faktiskt inte att det kunde ha varit något allvarligt. Där ser man hur verkligheten hos mig har ändrats med åren hade det varit idag hade jag varit livrädd. Barnmorskan frågade mig om jag hann se könet men det hade jag inte gjort, var helt säker på att den var en tjej. Det hade jag trott hela graviditetn av någon anledning. De kom tillbaka med min lilla bebis och jag fick lägga honom till mitt bröst först då tittade jag efter var det var för kön på mitt barn och då såg jag att det var en pojke. Ringde Ali och berättade, han grät och var överlycklig! Så sorgligt att han inte kunde vara med, vet han fortfarande mår dåligt över det.
T mådde bra. Han fick ligga på neo i två dygn för övervak och ammnings träning men sen fick han komma upp på bb. Han ammade första månaden med hjälp av ammninsnapp men sen själv.
Min man fick uppehållstillstånd dagen efter T kom till världen och när T var två veckor gammal så hämtade vi pappa på flygplatsen!